Samtidspoesi som söker en ny världStockholms Internationella Poesifestival arrangeras i år på Konstakademien fredagen den 15 och lördagen den 16 november, med invigning på fredag kl 18.00. Poesi från Chile, Syrien, Ryssland, Zambia/England, Tjeckien, Estland och Danmark korsbefruktas med konstnärliga uttryck från Sverige. Passa på nu! Om du köper festivalpass för hela festivalen mellan den 14/10 och 31/10 betalar du 300 kr för vanligt festivalpass (ord. pris 350 kr) och 230 kr för ungdomspasset upp till 28 år (ord. pris 275 kr). I centrum för Stockholms Internationella Poesifestival står samtidens frustrationer kring den värld vi strävar efter att bygga, en värld där människor kan känna sig trygga. Det kan, som hos den syriska poeten Golan Haji, handla om vad som sker i Syrien eller mot kurderna, eller som hos Raúl Zurita om den chilenska befolkningens oläkta sår, sår som under de senaste dagarna rivits upp och resulterat i stora demonstrationer mot Chiles regering. Carolyn Forché har kallats »den stora amerikanska samvetsrösten«. Hon skriver en »vittnespoesi« som grundar sig i hennes erfarenheter av några av de mest förödande händelserna i nittonhundratalets historia. Det är poesi som kritiserar, men också en hoppets poesi. Temat för årets festival är »Hitta hem«. Men vad är egentligen ett hem, och kan vi känna oss trygga när vi väl hittat en plats att leva på? Innebär fyra väggar att känslan av hemmahörande automatiskt infinner sig? Den estländska poeten Carolina Pihelgas skriver: Ibland verkar det som att allt börjar med avfärder. Att det inte är avstånd, utan rum, som spelar roll. Förlusten av dem är ännu svårare än att växa ifrån någon: den främmande och oroliga doften av en ny plats, en historia som inte minns dig Minnet av det som en gång varit är också centralt i frågan om att känna sig hemma. Hos den ryska poeten Maria Stepanova är det avsaknaden av minnen som vidareberättats mellan generationer som lett till att man i det moderna Ryssland har glömt sin historia av strävan och lidande. Historiebegreppet och hur vi minns genomsyrar också den tjeckiska poeten Sylva Fischerovás författarskap, som rör sig in och ut ur historiska händelser, och »skapar vackra monster.« Hos Kayo Chingonyi, född i Zambia men bosatt i England, har släktingars berättelse om hemlandet inspirerat till en poesi om rotlöshet. Hemma är mer än en plats, det är ett sammanhang, minnen, rötter – men också förmågan att berätta. Avsaknaden av en sådan berättelse syns hos Maja Lee Langvad, som skriver om erfarenheten av att ha adopterats från Sydkorea och vuxit upp i Danmark. Hennes poesi gestaltar försöken att återknyta till det sammanhang man berövats. Medverkande poeterMaja Lee Langvad. Foto: Isak Hoffmeyer Den transnationella adoptionens sår är centrala i Maja Lee Langvads författarskap. Hennes skrivande bottnar i frågor om hemmahörande, om att känna eller sakna en känsla av tillhörighet, vilket uttrycks med stort engagemang i böckerna Find Holger Danske, Hon är arg och Dagar med galopperande hjärtklappning. Iman Mohammed. Foto: Mac Kay. Jag ser kläder fladdra längs gatorna, nästan besjälade. De påminner om förflutna nätter och blickar. Nu visar de bilder på ensamma hus. Dagarna känns ändå stilla, fötternas rörelser under täcket, döda, levande. 2018 utkom Iman Mohammed med den uppmärksammade diktsamlingen Bakom trädet ryggar. Boken tar formen av ett slags minnesdikt, där Mohammed med skir språklig precision ställer det sagda mot det som svårligen sägs: om att finnas till, lämna, känna saknad. Det är också en dikt om att glömma, om hur det gemensamma minnet är smärtsamt kort. Carolina Pihlegas. Foto: Ruudu Rahumaru Carolina Pihelgas poesi är tät och metaforisk, och rör sig ofta kring teman som frånvaro, nostalgi för förlorade världar och mytologi. Gränsen mellan minnet och verklighetens rötter upplöses runt den tysta tiden i hennes poesi och allt blir »färg som blöder, över gränser, oförväntat.« De inre världarna uppstår som primitiva skydd som existerar redan innan en strikt verklighet. I hennes dikter finns ofta »en tydlig önskan att befrias från namn, minne och identitet.« Sylva Fischerová. Foto: Karen Cudlin Sylva Fischerovás poesi ger nya perspektiv på det redan välkända i den trygga verklighetens hus. I hennes verk ställs mytens eko mot vardagens idiom. I en intervju har hon sagt »Om något är väldigt allvarligt är det tråkigt och, du vet, jag gillar ironi som princip, för jag tycker att det är en fråga om en generell attityd gentemot världen.« Mona Monasar. Foto: Jon Aagaard Andersson. Vem är jag / om jag inte ens har ett eget språk? Poeten Mona Monasar debuterade 2019 med diktsamlingen Modersmål, ett verk med en inkännande blick på erfarenheter som många unga i dagens Sverige delar: relationen till språket, att vara rasifierad som icke-vit, att vara muslim, kvinna — att vara dotter eller mor. Raúl Zurita. Foto av Pepe Torres Ofta slutar sökandet efter ett hem i tragedi. Raúl Zurita, från Chile, brukar kallas för de försvunna och de torterades poet, det tysta skrikets förmedlare. Raúl Zurita har ägnat årtionden åt att bära vittne om det moderna Chiles lidande. Som aktiv motståndare till diktatorn Pinochet blev han fängslad och torterad, och oförtrutet har han fortsatt att behandla den smärta som föds ur krigens många efterdyningar. 2016 skapade han en installation bestående av havsvatten och poesi vid Kochi-Muziris-biennalen i Kerala, Indien. Verket tillägnades Galip Kurdi, bror till Aylan Kurdi vars döda kropp på en strand blev en symbol för omänsklighetens djupaste avgrund. Båda barnen drunknade i Medelhavet under familjens flykt från Syrien, men Galips kropp återfanns aldrig. Samtidigt som man vadar i knähögt vatten kan man läsa dikten »I smärtans hav« på väggarna runtomkring. Kommer du aldrig tillbaka? Aldrig mer?
Aldrig?
Aldrig?
(Ur »I smärtans hav«) Golan Haji. Foto: Marti Albesa Poeten Golan Haji tvingades fly från Syrien och bor och verkar idag i Paris, i exil. Som kurd är han uppvuxen med ett förbjudet modersmål och anser sig inte ha något språk som helt är hans eget. Migrationen har till stor del påverkat hans poesi – att ständigt dras upp med rötterna är en våldsam upplevelse. Nya platser med nya språk har ytterligare medfört att Haji aldrig känt sig hemma i något språk, endast i skrivandets tystnad. Skrivandet som handling, när poesins dåtid och framtid blandas med Syriens förödande nutid, beskriver han som en kollapsad byggnad i vilken man kan se himlen, men som inte erbjuder något skydd. Maria Stepanova. Foto Andrej Natotsinskij Sorgen över ett förlorat hem och kampen för att skapa ett nytt, sträcker sig över flera generationer. Hur tidigare generationers trauma upplevs av de efterlevande – så kallat efterhandsminne, eller postmemory – är centralt i Maria Stepanovas poesi. I hemlandet Ryssland har den turbulenta historien präglat många generationer, vilket är ständigt närvarande hos Stepanova. Genom att tala med andras röster försöker hon hitta ett nytt poetisk uttryck, där hon blandar folksagor och bibliska verser med popsånger och leker med minnen och förväntningar. Carolyn Forche. Foto: Don J. Usner Carolyn Forché, har bevittnat, dokumenterat och skrivit om några av nittonhundratalets mest förödande händelser. I sitt skrivande har hon ägnat mycket åt vad hon kallar »vittnespoesi«. Hon återkommer till teman som emigration, förlust, människor som lämnar eller tvingas bort från sitt hem. Hennes poesi motiverar läsarna att korsa ideologiska, nationella och personliga gränser, på jakt efter ett hem utanför historiska fördomar och påtvingad smärta. I Kayo Chingonyis poesi möts litteraturens klassiska former och moderna uttryck som hip hop. Chingonyi, som är uppvuxen i England, föddes i Zambia. I debutboken Kumukanda utgår han från en traditionell mandomsrit, där unga män från Luvalestammen måste lämna sina hem och leva ensamma för en tid, för att ge uttryck för känslor av frånvaro och brist på hemmahörande. Chingonyi har hyllats för sina scenframträdanden som leder orden tillbaka till ritualen, där rytmen blir andedräkten hos någon som ber en bön om ett nytt hem. Välkommen att läsa mer om programmet på 10tal.se! Madeleine Grive, Konstnärlig ledare 10TALs evenemangsverksamhet stöds av Statens kulturråd, Stockholms stad och Region Stockholm. |