SERIETECKNING, MUSIK OCH PERFORMANCE PÅ POESIFESTIVALEN!Foto: Frankie Fouganthin / Helena Poneli Pataki / Ellika Henrikson Serietecknaren och poeten Nina Hemmingsson, författaren och skådespelaren Saga Becker och musikern tillika poeten Slowgold är nu klara för Stockholms Internationella Poesifestival 2019, som äger rum fredagen den 15 och lördagen den 16 november. Under Poesifestivalen framträder de tillsammans med viktiga författarröster och konstnärer från Sverige och andra delar av världen.Passa på nu! Vid köp av festivalpass för hela festivalen fram till den 31/10 betalar du 300 kr för vanligt festivalpass (ord. pris 350 kr) och 230 kr för ungdomspasset upp till 28 år (ord. pris 275 kr). MedverkandeBild: Nina Hemmingsson. Nina Hemmingsson har gjort sig känd för sina satirteckningar, som bland annat publicerats i seriealbum som »Så jävla normal« (2009), »Snyggast på festen« (2014) och »Livet ditt as« (2018). 2012 debuterade hon som poet med samlingen »Det var jag som kom hem till dig«, och samma år belönades Hemmingsson med Karin Boyes litterära pris. Saga Becker. Foto: Henrik Swärd Skådespelaren och transaktivisten Saga Becker författardebuterade i år med »Våra tungor smakar våld«. Becker belönades med Guldbaggen 2015 för sin roll i filmen »Nånting måste gå sönder«. En historisk vinst, eftersom det var första gången som en transperson vunnit ett skådespelarpris i Sverige. Hennes debutroman speglar i stora delar en självupplevd verklighet. »Beckers roman befinner sig i nuet, tungorna smakar i presens och romantiken är akut, liksom våldet«, skrev Alice Kassius Eggers i Aftonbladet. Amanda Werne (Slowgold). Foto: Tobias Olsson Göteborgsbaserade musikern Slowgold (Amanda Werne) har hyllats för en enorm musikalitet och hybridstil. Efter debutskivan »Slowgold« utkom albumen »Stjärnfall«, »Glömska«, »Efter regnet« (med Freddie Wadling) och »Drömmar«. För sitt senaste album »Mörkare« (2018) belönades hon med en grammis. »Slowgold erbjuder en flyktväg från plastighet och likformighet«, skrev Popmani om »Mörkare«. Maja Lee Langvad. Foto: Isak Hoffmeyer Den transnationella adoptionens sår är centrala i Maja Lee Langvads författarskap. Hennes skrivande bottnar i frågor om hemmahörande, om att känna eller sakna en känsla av tillhörighet, vilket uttrycks med stort engagemang i böckerna Find Holger Danske, Hon är arg och Dagar med galopperande hjärtklappning. Iman Mohammed. Foto: Mac Kay. Jag ser kläder fladdra längs gatorna, nästan besjälade. De påminner om förflutna nätter och blickar. Nu visar de bilder på ensamma hus. Dagarna känns ändå stilla, fötternas rörelser under täcket, döda, levande. 2018 utkom Iman Mohammed med den uppmärksammade diktsamlingen Bakom trädet ryggar. Boken tar formen av ett slags minnesdikt, där Mohammed med skir språklig precision ställer det sagda mot det som svårligen sägs: om att finnas till, lämna, känna saknad. Det är också en dikt om att glömma, om hur det gemensamma minnet är smärtsamt kort. Carolina Pihlegas. Foto: Ruudu Rahumaru Carolina Pihelgas poesi är tät och metaforisk, och rör sig ofta kring teman som frånvaro, nostalgi för förlorade världar och mytologi. Gränsen mellan minnet och verklighetens rötter upplöses runt den tysta tiden i hennes poesi och allt blir »färg som blöder, över gränser, oförväntat.« De inre världarna uppstår som primitiva skydd som existerar redan innan en strikt verklighet. I hennes dikter finns ofta »en tydlig önskan att befrias från namn, minne och identitet.« Sylva Fischerová. Foto: Karen Cudlin Sylva Fischerovás poesi ger nya perspektiv på det redan välkända i den trygga verklighetens hus. I hennes verk ställs mytens eko mot vardagens idiom. I en intervju har hon sagt »Om något är väldigt allvarligt är det tråkigt och, du vet, jag gillar ironi som princip, för jag tycker att det är en fråga om en generell attityd gentemot världen.« Mona Monasar. Foto: Jon Aagaard Andersson. Mona Monasar började skriva poesi vid sexton års ålder. 2016 medverkade Monasar under AKT UNG! – scenen för unga poeter på Stockholms Internationella Poesifestival. Samma år belönades hon med Tensta konsthalls textpris. 2019 debuterade hon med poesisamlingen Modersmål. I samlingen skriver Monasar inkännande om teman som psykisk ohälsa, att leva som unga muslimsk kvinna i Sverige – men också om en mor och en dotter som möts i olika erfarenheter. Diktjagets mor bär på smärtsamma minnen av flykt, av ett annat hem: »Varje bit du kunde avvara / gav du till oss / för att fylla / diasporans gapande tomhet – «. Raúl Zurita. Foto av Pepe Torres Ofta slutar sökandet efter ett hem i tragedi. Raúl Zurita, från Chile, brukar kallas för de försvunna och de torterades poet, det tysta skrikets förmedlare. Raúl Zurita har ägnat årtionden åt att bära vittne om det moderna Chiles lidande. Som aktiv motståndare till diktatorn Pinochet blev han fängslad och torterad, och oförtrutet har han fortsatt att behandla den smärta som föds ur krigens många efterdyningar. 2016 skapade han en installation bestående av havsvatten och poesi vid Kochi-Muziris-biennalen i Kerala, Indien. Verket tillägnades Galip Kurdi, bror till Aylan Kurdi vars döda kropp på en strand blev en symbol för omänsklighetens djupaste avgrund. Båda barnen drunknade i Medelhavet under familjens flykt från Syrien, men Galips kropp återfanns aldrig. Samtidigt som man vadar i knähögt vatten kan man läsa dikten »I smärtans hav« på väggarna runtomkring. Kommer du aldrig tillbaka? Aldrig mer?
Aldrig?
Aldrig?
(Ur »I smärtans hav«) Golan Haji. Foto: Marti Albesa Poeten Golan Haji tvingades fly från Syrien och bor och verkar idag i Paris, i exil. Som kurd är han uppvuxen med ett förbjudet modersmål och anser sig inte ha något språk som helt är hans eget. Migrationen har till stor del påverkat hans poesi – att ständigt dras upp med rötterna är en våldsam upplevelse. Nya platser med nya språk har ytterligare medfört att Haji aldrig känt sig hemma i något språk, endast i skrivandets tystnad. Skrivandet som handling, när poesins dåtid och framtid blandas med Syriens förödande nutid, beskriver han som en kollapsad byggnad i vilken man kan se himlen, men som inte erbjuder något skydd. Maria Stepanova. Foto Andrej Natotsinskij Sorgen över ett förlorat hem och kampen för att skapa ett nytt, sträcker sig över flera generationer. Hur tidigare generationers trauma upplevs av de efterlevande – så kallat efterhandsminne, eller postmemory – är centralt i Maria Stepanovas poesi. I hemlandet Ryssland har den turbulenta historien präglat många generationer, vilket är ständigt närvarande hos Stepanova. Genom att tala med andras röster försöker hon hitta ett nytt poetisk uttryck, där hon blandar folksagor och bibliska verser med popsånger och leker med minnen och förväntningar. Carolyn Forche. Foto: Don J. Usner Carolyn Forché, har bevittnat, dokumenterat och skrivit om några av nittonhundratalets mest förödande händelser. I sitt skrivande har hon ägnat mycket åt vad hon kallar »vittnespoesi«. Hon återkommer till teman som emigration, förlust, människor som lämnar eller tvingas bort från sitt hem. Hennes poesi motiverar läsarna att korsa ideologiska, nationella och personliga gränser, på jakt efter ett hem utanför historiska fördomar och påtvingad smärta. Hon är aktuell med den kritikerrosade boken What You Have Heard Is True: A Memoir of Witness and Resistance (2019), en bok som tog femton år att skriva. I verket använder hon sig av fotografier, anteckningsböcker och minnen för att skriva fram folkets oerhörda lidande under krigen i El Salvador. I Kayo Chingonyis poesi möts litteraturens klassiska former och moderna uttryck som hip hop. Chingonyi, som är uppvuxen i England, föddes i Zambia. I debutboken Kumukanda utgår han från en traditionell mandomsrit, där unga män från Luvalestammen måste lämna sina hem och leva ensamma för en tid, för att ge uttryck för känslor av frånvaro och brist på hemmahörande. Chingonyi har hyllats för sina scenframträdanden som leder orden tillbaka till ritualen, där rytmen blir andedräkten hos någon som ber en bön om ett nytt hem. AKT UNG!Fredagen den 15/11 Välkommen att läsa mer om programmet på 10tal.se! Madeleine Grive, Konstnärlig ledare 10TALs evenemangsverksamhet stöds av Statens kulturråd, Stockholms stad och Region Stockholm. |