"Alla ska få vara med”

Det börjar på dagis och fortsätter upp i förskolan och
senare i lågstadiet. Ni vet, när fröknar och vi föräldrar pratar om hur viktigt det är att ”alla ska få vara med”.

Vi jobbar med stort engagemang mot utanförskap. Vi utser veckans kompis, vi har fadder system och mycket annat – allt för att våra barn ska känna sig trygga.

Men, när slutar vi egentligen att engagera oss? När och varför slutar vi att tänka på att ”alla ska få vara med? Vid vilken ålder blir det mindre viktigt?

För när barnen når högstadiet hör man det inte längre, varken sig i klassrummet, på skolgården eller i korridorerna.

Jag kommer just ifrån en skolavslutning för en högstadieskola. Skolgården var fylld av ungdomar som poserade i grupper för att bli fotograferade. De skrattade och var lyckliga. De bar fina sommarkläder och tjusiga håruppsättningar.

Lite längre bort står det en flicka i bakgrunden och tittar på.  Jag ser ingen som går fram till henne och frågar om hon vill vara med. Jag står och tittar en lång stund och ser olika grupper och konstellationer fotas men med undantag för den här flickan som inte är med i någon grupp eller på några foton.

Vad känner den här flickan egentligen? Hur kommer hon minnas sin skolavslutning? Gick hon på niornas bal eller stannade hon hemma? Kände hon verkligen att ”alla får vara med”?

Niklas Falk - Verksamhetsansvarig

 

Läs e-tidningen nolltolerans här.